vi är gårdagens kärlek

jamen föresten så har jag förändrat min blogg
svart=jag.
jag gillar inte ljuset,

föresten så va jag på julskyltning idag
och det var en stor besvikelse
det var bara lite folk som gick emot varandra
och upprepade "hej" hundratals gånger.
knappt nåra julsaker i fönstren
ingen snö, inga julgranar, inga tomtar.

= besviken lisa

att slicka sår som aldrig läker

jag älskar lars winnerbäck
han är kärleken i mitt liv

hejdå

en massa väskor i olika storlekar

mjo. alla har hemligheter,
alla har nått dom oroar sig över,
alla har ett problem.

det tror oftast inte jag om nya personer jag möter.
många av mina nya vänner som jag träffat det senaste
halvåret har verkat alldeles för bekymmerslösa och alldeles
för snälla för att ha problem och svårigheter i livet.

men vi alla har nog nått vi går och bär på,
nått som känns som en tung väska som släpar efter oss.
som vi jätte gärna bara vill släppa
och låta falla ner till marken och sen bara gå vidare,
utan en blick tillbaka.
men våra hjärtan, våra hjärnor, våra själar
låter oss inte släppa handtaget på väskan,
dom tvingar oss att hålla kvar. vi håller ofrivilligt kvar.
vi plågar oss själva och fyller på väskan år efter år.
den tycks aldrig bli full, den kan tydligen bli hur tung som helst.
men vissa dagar lättar väskan på vikt faktist,
eller iaf så känns det så.
ibland kan det komma en extra hand eller två
som hjälper dig med väskan, allt känns lättare än innan,
du blir lycklig för stunden. det känns som att du kanske
har släppt väskan, gått vidare helt utan bagage.
men sen en dag, ångrar du kanske att lät dom där extra
händerna hjälpa dig. för när händerna släpper,
så fyller dom istället på väskan
och gör den tyngre, och du får det jobbigare.
du har mer bagage än innan.
livet blir tyngre. du är åter ensam,
du drar väskan sakta efter dig ännu en gång.

så.. är det värt all smärta,
all tyngd dessa händer lämnar efter sig?
är det värt att låta händerna hjälpa dig med väskan?

förvirrad jävel

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva
jag har väldigt mycket att göra just nu.
hur mycke läxor inom musiken som helst.
terminsuppspel, julshowen, lucia x2, gehörs&musiklära prov osånt
jovisst musiken är ju en viktig del av mitt liv,
för jag älskar allt som har med det att göra.
men jag vill gärna inte ha allt just nu..

aya, jag har ingen fantasi, detta är en dålig kväll

majs

ja, igårkväll var sannerligen en intressant kväll.
jag och majse började prata intensivt på msn och kom in på djupa tankar. och kom även in på en av kanske världens största frågor. hur fungerar killar? vi diskuterade väl med varandra och sa vad vi själva tyckte och trodde, men det räckte inte till. vi bestämde oss för att göra en liten undersökning. så vi började fråga olika killar på msn. frågan blev; har du djupa tankar? isf, delar du med dig av dom till någon eller håller du dom inom dig?

och ja, jag tycker faktist vi fick många bra svar på frågan. men det finns 2 olika killar. dom som inte låter sitt humör eller sina tankar påverka allt som är utåt, dom som håller allt inom sig. sen finns det (faktist) dom killar som berättar sina djupa tankar och idéer för en nära vän. men killar berättar helst inte pinsamma saker för sina flickvänner. dom vill gärna undvika problem och konflikter. en kille vill gärna lägga saker bakom sig och gå vidare.
det är nog en stor skillnad mellan kille och tjej. för en tjej går gärna och ältar saker om och om igen med sina vänner. medans en kille kanske gärna bara går vidare. fast jag tror inte detta är jätte sant, för inuti killen finns nog allt kvar, vissa saker glömmer man aldrig. men en kille slutar nog prata om gamla problem efter ett tag, jag tror dom ser det som pinsamt att vara så sårad att man tänker på det som hände för flera år sedan.
( måste bara påminna om att detta bara är mina tankar och analyseringar av mina killkompisars svar på våran fråga).

sen kan en kille tydligen märka direkt på en person om man kan prata djupt med personen eller inte. sen var det en kille som svarade att han trodde att killar tänkte exakt på samma saker och tänkte lika mycke som tjejer bara att killar gärna inte delar med sig av sina tankar lika mycket som tjejer gör.
sen var det en kille som jag fick det svaret som jag verkligen förväntade mig av honom. det var lite av en besvikelse ändå. hans svar började med "haha" sen sa han något om att han höll det inom sig för att det var pinsamt att berätta. jo, jag ville faktist tro att han skulle svara något smartare.

men det mest intressanta igår var en av mina killkompisar. jag tror jag satt med öppen mun när jag läste vad han svarade igår. gud vad jag blev förvånad och imponerad av pojken. han är en sån som oftast är oseriös, den som man inte tar på allvar. men helt plötsligt förändrades mina tankar om honom. ja, jag kommer nog se honom på ett annat sätt nu. han blev jätte seriös och berättade det han trodde om killar, och hur det var för just honom. han är en djup person.

så jag tror att jätte många killar som egentligen är djupa, döljer detta bakom ett väldigt oseriöst skal. dom döljer sina tårar med skratt. dom döljer sina långa sorgliga berättelser med skämt.

löööv

jag har märkt, hur mycket jag klagar på kärlek och på hur kära människor beter sig. en stor anledning till detta, är nog faktist att jag själv inte vet hur jag skulle bete mig om jag var kär. om jag skulle vara som alla andra och vilja vara med min pojkvän hela tiden. om jag skulle säga "jag älskar dig" hur många gånger som helst per dag. jag undrar så mycket.


ge mig chansen, och låt mig få veta

slagpåse

det finns så mycket jag vill säga dig
det finns så mycket jag vill skrika till dig
jag vill stå och skälla ut dig i en evighet

berätta för dig
hur många gånger du har gjort mig besviken
hur många gånger du aktiverat mina tårkanaler

jag vill bara berätta
hur sviken jag har känt mig
och känner mig
hur mycket jag vill att du slutar,
slutar missbruka allt det onda

för jag vill så gärna ha dig tillbaka

jag vill bara slå på dig och ta ut min ilska
jag vill se dig lida, jag vill se tårar
fast att jag vill så mycket
så kan jag inte göra något alls
för när allt väl är på riktigt,
så är jag mållös

inte mina händer

jag läste min kompis blogg och tänkte; gudars vad vi är lika! jag är ju också en sån människa som älskar att lägga mitt liv i andras händer och bara njuta av att lita på folk. men sen kom jag på.. att det är lisa, för ett år sedan ungefär.

det har hänt så mycket saker det här året, som har ändrat min åsikt om det mesta, jag har blivit en annan person. en på något sätt mer tillbakadragen person, fast ändå utåtriktad. ojdå, smart att använda två motsatser. nejmen jag har nog många av dom där staketen som våran föreläsare berättade om igår. det tar ett jävla tag att komma nära inpå mitt liv. jag kan verka öppen, men är nog ganska hemlighetsfull. det är lite av min grej, att ha saker som ingen får veta. pinsamma saker, som låter bra i mitt huvud som skulle få mig att hamna på psyket om jag sa det högt. det är en del av min personlighet, en del av mig. för ett år sen, skulle jag gjort vad som helst för att hitta en kille att ge mitt hjärta till och sen bara njuta tills han krossade det. men nu är det bara jobbigt, jag vill inte ha mitt liv fast knutet till någon annan. jag vill inte ha nån att följa mitt liv efter. nu tror ni säkert att jag inte vill ha kärlek. men jo visst längtar jag efter att bli kär och förlora mig i nån. men sen tror jag aldrig att jag skulle klara att släppa kontrollen. jag vill kunna känna; det här är mitt liv, jag bestämmer.

men åh herregud, jag kom precis på, att jag har skrivit om detta innan. det var ju lite synd, nu ska jag skriva en dikt till min svenska lärare. jag ska skriva att han är bäst och sånt så jag får mvg. pusss

hej älskling.

vi ska leka en dag varje vecka

remembahh?

nemen hej

jag ler idag. livet ler idag.
allt ler idag.
förutom sångläraren då
och vädret också kanske.

fråga inte varför jag ler
för det vet väl inte jag.

nä nu vare dags igen

idag hade vi livskunskap och jag gillar när det är ämnen som verkligen griper tag i en själv. som skakar hjärnan och nya tankar flammar upp fort som en blixt. så var det idag. herregud vad min hjärna varvade (säger man inte så om typ motorer?) . iaf så vare så intressant. det hela började med en teater av , två skådespelare, endast TVÅ. till en början kände jag bara, nej det här kommer bli långtråkigt. men efter tio minuter var ju helt inne och skådespelarna var så grymt duktiga och allting var så medryckande. killen och tjejen i pjäsen var iaf syskon från ett annat land som hade flyttat till sverige. brodern gjorde allt för att skydda sin syster från allt som inte var rätt enligt deras kultur. och sen skaffade hon en pojkvän från irak som var helt emot deras kultur och släkten blev galen. det hela slutade med att brodern dödade sin syster (vilket var hemskt)

sen efter teatern fick vi prata med en man som själv var från detta landet och hade varit i en liknande situation. och jag kan redan nu berätta att han inspirerade mig regält. han var emot detta med att kvinnor och flickor inte fick bestämma sin kultur och var mkt seriös om detta, men drog samtidigt in mkt humor och det var stenkul (inte meningen att det skulle låta tråkigt).

men det jag ville skriva om var egentligen, asså vad bestämmer man själv? och vad bestämmer andra åt dig? vad är rätt och vad är fel? är det inte egentligen så att detta är ju mitt liv, jag gör som jag vill, om jag inte gör mina egna val och egna misstag kan jag inte räkna det som mitt liv. jag vill ju ha friheten att göra val i livet, dåliga som bra. och det här inom sexualitet är det värsta tycker jag, vare sig du är homo, bi eller hetro. är väl det ändå upp till dig själv. om din mamma ska bestämma att du inte får vara vad du vill, så blir det ju inte ditt alldeles egna sexliv. det blir ju på något sätt hennes om du inte väljer dina partners själv.

sen kom frågan oxå upp; vilka räknas till din familj? någon sa direkt "mamma,pappa,barn". men jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den frågan. för jag håller med personen, jag tycker att en familj är en mamma, en pappa, och sen barnen. men sen undrar jag då, har jag ingen familj då? jag som bor med bara min mamma. eller är vi en egen liten familj? nej så ser jag inte det, jag ser det faktist som att jag inte har någon familj. jag har haft en, och jag har alla familjemedlemmar kvar. men ingen familj. så är min uppfattning. fast trösten är ju den, att jag förhoppningsvis själv kommer bilda en ny familj senare i livet och njuta av familjelivet då, fast från en annan synvinkel.

en vän ger mig lycka

jag lovade faktist mig själv igår innan jag somnade
att jag skulle skriva lite om min vän mattias.

det är sjukt hur mkt jag antagligen litar på pojken. alltid så får han ur mig saker som jag inte berättar för många direkt. det känns alltid så bra att prata med honom. han på nått sätt förstår mig alltid och hjälper mig med saker. och det brukar va så att man har sina dagar då man är sådär extra djup och pratsam, ni vet? jag lyckas alltid pricka in att prata med mattias dom dagarna. det bara blir så. och vi kan prata och prata i en evighet. senast natten mellan lördag och söndag så pratade vi till klockan 3 på natten utan problem. utan nån pinsam tystnad (kan det bli tyst på msn?), utan några missuppfattningar. vi bara pratar på med varandra som att vi alltid har kännt varandra.
så tack för att du är min vän sötis.

säger som maja; pocahontas?

oj jag är så sjukt nervös inför imon.
eller okej jag överdrev, men jag är nervös.
imon är dagen vi har pratat om länge,
imon är dagen vi har längtat efter.
imon är dagen då vi får reda på musikalen & rollerna.
jag hoppas på en rolig musikal, som man känner igen
och att jag får en betydande roll.
för jag vill absolut inte ha den minsta rollen.
men sen vet jag inte heller om jag vill ha huvudrollen
för det kräver väldigt mkt jobb.
men jag skulle nog inte bli missnöjd ändå :$

ÅH och sen får vi reda på historiaproven oxå,
fast det är inte lika kul, fast lite spännande äre

puss

I'm to proud for love?

jag är nog en person som inte vågar släppa kontrollen.
eller föresten, jag ÄR en person som inte vågar släppa kontrollen,
eller inte helt iaf. jag kan inte lita på en person till tusen.
jag kan inte lägga över mitt hjärta i nån annans hand.
eller jag kommer kanske kunna, men det är så svårt.
jag vill inte hoppa över till den underlägsna sidan.
jag vill inte bli nedtryckt. jag är så rädd för det.
jag vill visa mig stark och visa att ingenting kan trycka
ner mig. jag tror att på insidan, så är jag en person som
verkligen vill älska, vill ha kärlek till folk och vill bara
lita på en person till tusen och sen får det bära eller brista.
men ändå så har nån sorts fasad byggts upp utan på mig för
att skydda mig från att lita på folk, från att verkligen släppa ut allt.

men då förstår ni att kärleken är ett problem.
för där gäller det ju att kunna lita på en person,
och verkligen lägga över ditt hjärta i den andras hand.
och bara lita på att han tar hand om det. men det är ju jätte jobbigt.
för tänk om han kanske tappar det? eller råkar hålla för hårt
så att det spricker i en massa bitar? då är det ju kört,
all min kontroll och mitt självförtroende fanns ju där i,
och nu är allt borta. jag kan ju inte lämna över allt jag har,
till en person som jag inte vet om jag kan lita på.
jag skulle vilja, men det är alldeles för svårt.
jag är en person jag inte önskar att jag var

jordekorrar hör ju hemma i mörkret

fast jag vet inte om jag tror på det

flera bra saker = inte bra .. ibland

jag drar mig in i konstiga situationer som jag inte klarar av.

som jag inte kan reda ut helt enkelt.
nu sitter jag här med enorm beslutsångest. jag vet ju vad jag borde göra, men varför tar det emot att göra det? det är så sjukt svårt, men som det är nu, går det ju inte ha det. det kommer bara sluta med en massa ovänner. usch, jag borde förklara. men bortförklaringar blir ju ingen glad av heller, fast sanningen svider nog somfan antar jag. jag är ju så otroligt dum. när en bra sak händer mig, så blir jag beroende och drar in en till. det var ju ganska onödigt gjort. fast ändå inte. aja, nu ska jag väl gå och lösa detta. not.