en massa väskor i olika storlekar

mjo. alla har hemligheter,
alla har nått dom oroar sig över,
alla har ett problem.

det tror oftast inte jag om nya personer jag möter.
många av mina nya vänner som jag träffat det senaste
halvåret har verkat alldeles för bekymmerslösa och alldeles
för snälla för att ha problem och svårigheter i livet.

men vi alla har nog nått vi går och bär på,
nått som känns som en tung väska som släpar efter oss.
som vi jätte gärna bara vill släppa
och låta falla ner till marken och sen bara gå vidare,
utan en blick tillbaka.
men våra hjärtan, våra hjärnor, våra själar
låter oss inte släppa handtaget på väskan,
dom tvingar oss att hålla kvar. vi håller ofrivilligt kvar.
vi plågar oss själva och fyller på väskan år efter år.
den tycks aldrig bli full, den kan tydligen bli hur tung som helst.
men vissa dagar lättar väskan på vikt faktist,
eller iaf så känns det så.
ibland kan det komma en extra hand eller två
som hjälper dig med väskan, allt känns lättare än innan,
du blir lycklig för stunden. det känns som att du kanske
har släppt väskan, gått vidare helt utan bagage.
men sen en dag, ångrar du kanske att lät dom där extra
händerna hjälpa dig. för när händerna släpper,
så fyller dom istället på väskan
och gör den tyngre, och du får det jobbigare.
du har mer bagage än innan.
livet blir tyngre. du är åter ensam,
du drar väskan sakta efter dig ännu en gång.

så.. är det värt all smärta,
all tyngd dessa händer lämnar efter sig?
är det värt att låta händerna hjälpa dig med väskan?