varför pratar vi fortfarande med honom?

frågan dök upp från ingenstans. den kändes så självklar, som att jag hade ett väldigt bra svar på frågan. fast efter en lite stund av tänkande, kom jag inte på något vettigt svar.
jag vet helt enkelt inte.

* kanske är det för att han är den han är för mig, just den personen
* kanske är det för att jag vet innerst inne att han har varit en bättre person, och hoppas på att han ska gå tillbaka till den
* kanske är jag bara lat, orkar inte säga upp kontakten, bara trött på konflikter, konflikter och tjat

jag vet faktist inte. allt han gör, är helt åt helvete.
ni skulle bara veta.
många skulle nog rekommendera ett rejält snack med honom, kanske till och med våld. men tro mig, jag har testat allt. han förstår mig inte. jag har på något sätt beslutat mig om att jag ska hålla allt på den här nivån. en ytlig relation, träffas sisådär en gång i månaden, snackar ytliga saker. aldrig ensamma, aldrig. alltid med henne eller dom. men jag vill inte ha en närmre relation med honom. allt han har gjort, allt han har åstadkommit, allt han har förstört. det ligger där och gnager, äter upp mig inombords.

idag fick jag reda på en till sak, det var droppen.
droppar som föll ner för kinden när jag hörde det
jag vände sakta bort ansiktet och tittade ut genom bilfönstret
såg träd, berg, bilar och allt möjligt bara flyga förbi.
precis så som du flyger förbi mitt liv
jag bryr mig inte längre, jag klarar inte av dig mer.

händer det dig något, så räkna inte med att jag finns där igen
det gör jag inte, inte på några villkor, aldrig mer

ärlighet varar längst, fast jag orkar inte