i'm not ready to make nice

jag kan nog inte släppa det än ändå,
även om det har gått mer än ett år.
(nej, det handlar inte om samma person/sak som förra inlägget för han är inte ens värd att nämna längre)

min allra bästa kompis sa till mig förut; men det känns väl som om allt har lagt sig nu, som om du kanske inte tänker så mycket på skilsmässan länge?
jag tror inte jag gav något svar på hennes fråga, (eller kanske va det ett påstående.) jag sa nog iallafall inget vettigt och vi började prata om något annat. men jovisst har hon delvis rätt. jag tänker inte så mycket, jag gråter inte så mycket. jag ignorerar och lever. fast varje dag, varje minut känns det som om det är en mardröm. som om jag ska vakna inom snar tid. bara vakna upp i mitt blåa rum på nedervåningen. öppna dörren och springa upp för den knarrande trätrappan. inte bry mig om att den knarrar, bara springa in i tv-rummet. finna två kära föräldrar liggandes i varandras famnar. springa och krama om dom båda samtidigt.

jag saknar varma familjekramar, mitt blåa fina hus, min gröna trädgård, semestrar, tv-kvällar, en pappa.

det känns som om jag klagar, jag är väl ändå inte ensam om att ha skilda föräldrar. det är faktist jag och 50 000 till varje år. men jag trodde verkligen inte det. att det kunde hända mig, oss.

att inte bara träffa pappa en gång i månaden hemma hos hans nya flickvän utan att alltid träffas, hela tiden, flera gånger om dagen känns så bra. att äta middag tillsammans, det behövs inte ens en konversation, inte ens ett ord. att bara få höra det där irriterande tuggandet från pappa och känna närheten av en fadersfigur det är en underbar känsla. som jag verkligen inte uppskattade tillräckligt mycket.

jo, mycket har lagt sig kära bästa vän. men mycket flyger omkring inom mig. och skrapar lite extra på min insida. kanske kommer det att bli ett hål i min fasad, kanske brister det, kanske inte.

och tillslut
till min bästa vän;
don't get caught up in yourself
let it outttt