en blick tillbaka

att träffa gamla vänner och se tillbaka på minnen är
verkligen underbart fast samtidigt är det så jobbigt.

jo, idag var jag ute och träffade kalle & kalle som är mina gamla klasskompisar från nian. dom är väldigt bra personer och jag saknar dom faktist väldigt ofta. men ändå på ett sätt är det jätte jobbigt att träffa dom, eller inte bara dom, utan överhuvudtaget någon från min gamla klass. jag påminns av så mycket som hände under tiden som jag gick i nian. visst hände mycket bra saker som jag alltid kommer vara glad över. några exempel är alla skratt vi hade i klassen, emelies och mina påhitt om det mesta som var väldigt roliga och så blev jag kär också. men sen tycker jag ändå att nästan allt var jobbigt, eländigt, svårhanterat eller ja, kalla det vad du vill. jag kände att jag inte kunde släppa ut allt som hände inom mig, jag var tvungen att hålla allt inne. jag blev helt plötsligt ett skilsmässobarn (som förövrigt är exakt ett år sedan idag) och fick även mitt hjärta krossat av en pojke. allt jobbigt på en och samma gång och jag hade väldiga problem att hantera det.

min gamla klass, 9m. ja, visst gillar jag många av dessa människor och vi hade roligt tillsammans, det hade vi. men jag vill verkligen inte tillbaka, personerna tillsammans kändes väldigt nedtryckande.

om någon från 9m läser detta, så tro inte att jag inte tycker om dig. jag älskar antagligen dig. men jag hade en jobbig tid i nian, och tyvärr hjälpte inte själva klassen. visst var det vissa som var väldigt stöttande. men inte helheten.

minnen.minnen.minnen.minnen.
jag älskar dom, fast ändå inte

mina inlägg.. finner jag inte mycket intressanta