en klump med folk

att det kan glädja så enormt, det har jag väldigt svårt att förstå. men det gör det verkligen, det känns som om någon stod bakom mig och bara drog mina mungipor upp emot skyn. ni gör mig lycklig.

för mindre än ett halvår sen började jag i en ny klass. jag började i ES1. mitt första intryck av människorna var väldigt olika från person till person. men i helhet tyckte jag att alla verkade som ganska knäppa men glada människor. alla var tillmötesgående och jag kände mig mer än välkommen. fast det kändes lite jobbigt, jag kände mig inte alls speciell, jag kände mig tråkigare än någonsin. alla dessa människor, med olika talanger och insidor. fast klassen har fått mig att våga, våga vara mig själv. inte tänka på vad jag gör, och vad andra tycker och tänker. dom har fått mig att våga vara speciell. det är helt underbart, att bara kunna gå till skolan och vara sig själv. jag bara älskar min klass.
dessa helt skilda individer som på något sätt är så lika. de är som olika kycklingrätter. de har samma huvudingrediens men sen finns det mycket som skiljer. saker som är gott, saker som är mindre gott. det är det som gör dom så bra. att älska en person, är att älska personens brister. och dessa personers brister är dom bästa jag vet.

kan man älska personer så fort? det känns som att jag känner dom ut och in, som om jag vet allt om dom. som om vi alltid hade känt varandra. visst gäller inte detta för exakt alla, men alla är helt underbara ändå. och jag kunde inte varit lyckligare över min klass.

(maja, mitt liv är positivt)