nä nu vare dags igen

idag hade vi livskunskap och jag gillar när det är ämnen som verkligen griper tag i en själv. som skakar hjärnan och nya tankar flammar upp fort som en blixt. så var det idag. herregud vad min hjärna varvade (säger man inte så om typ motorer?) . iaf så vare så intressant. det hela började med en teater av , två skådespelare, endast TVÅ. till en början kände jag bara, nej det här kommer bli långtråkigt. men efter tio minuter var ju helt inne och skådespelarna var så grymt duktiga och allting var så medryckande. killen och tjejen i pjäsen var iaf syskon från ett annat land som hade flyttat till sverige. brodern gjorde allt för att skydda sin syster från allt som inte var rätt enligt deras kultur. och sen skaffade hon en pojkvän från irak som var helt emot deras kultur och släkten blev galen. det hela slutade med att brodern dödade sin syster (vilket var hemskt)

sen efter teatern fick vi prata med en man som själv var från detta landet och hade varit i en liknande situation. och jag kan redan nu berätta att han inspirerade mig regält. han var emot detta med att kvinnor och flickor inte fick bestämma sin kultur och var mkt seriös om detta, men drog samtidigt in mkt humor och det var stenkul (inte meningen att det skulle låta tråkigt).

men det jag ville skriva om var egentligen, asså vad bestämmer man själv? och vad bestämmer andra åt dig? vad är rätt och vad är fel? är det inte egentligen så att detta är ju mitt liv, jag gör som jag vill, om jag inte gör mina egna val och egna misstag kan jag inte räkna det som mitt liv. jag vill ju ha friheten att göra val i livet, dåliga som bra. och det här inom sexualitet är det värsta tycker jag, vare sig du är homo, bi eller hetro. är väl det ändå upp till dig själv. om din mamma ska bestämma att du inte får vara vad du vill, så blir det ju inte ditt alldeles egna sexliv. det blir ju på något sätt hennes om du inte väljer dina partners själv.

sen kom frågan oxå upp; vilka räknas till din familj? någon sa direkt "mamma,pappa,barn". men jag vet inte riktigt hur jag ska svara på den frågan. för jag håller med personen, jag tycker att en familj är en mamma, en pappa, och sen barnen. men sen undrar jag då, har jag ingen familj då? jag som bor med bara min mamma. eller är vi en egen liten familj? nej så ser jag inte det, jag ser det faktist som att jag inte har någon familj. jag har haft en, och jag har alla familjemedlemmar kvar. men ingen familj. så är min uppfattning. fast trösten är ju den, att jag förhoppningsvis själv kommer bilda en ny familj senare i livet och njuta av familjelivet då, fast från en annan synvinkel.