döden är till för ensamma personer som du & jag

_
igår var en väldigt konstig dag ska jag berätta. för jag hade stora bråk med mig själv och tjafs med mamma (om det mesta). jag vetinte, men allt och alla var iallafall negativit. jag känner att jag har en person inom mig som strävar emot den jag egentligen är, och allt jag egentligen vill göra. den stoppar mig från att orka saker, personen sätter mig på en stol och tvingar fram en gäsp i min mun. jag orkar verkligen ingenting och känner mig inte alls pepp. och så igår bestämde jag mig för att göra nån slags revolt mot den här personen. och jag vet inte om jag lyckades, men det kom tårar från personen iaf. eller dom kanske va från mig? eller ja, båda är ju jag. eller ja, nu ska vi sluta med schizofrentankarna. men iaf så hände det mkt i mitt huvud igår men jag gick och la mig som vanligt och började varva ner med att läsa lite i min bok, när jag lagt ifrån mig boken så släckte jag lampan och blundade. och då kom bara en tanke upp i mitt huvud; "jag är ensam och det kommer jag aldrig ifrån, hur nära jag än kommer min familj och vänner så kommer jag alltid skiljas ifrån dom nån gång, helt ensam och utlämnad till världen." jag fick enorm panik och tände lampan. min första tanke var;
jag behöver närhet! jag tog mitt täcke och min kudde,
gick tyst in till mamma och kröp under täcket, så nu var jag trygg med mammas hand på armen.

men jag hade ju så alldeles jobbigt rätt med min tanke. jag var ju inte ens trygg där med mammas hand på armen. döden kunde ju ändå komma och ta mig, och hon kan inte göra något åt det. det kvittar ju vad jag gör, så försvinner man ut ur världen ensam, man möter det jobbigaste och läskigaste, helt ensam.
jag började jämnföra detta med nollningen förra veckan, när vi fick gå själva ute i skogen och möta massa läskiga utklädda folk som skrämdes. när jag fick veta att jag skulle va med om det, blev jag super rädd och ville backa ur, men kunde inte. jag fick nästan panik. fatta då döden.

jag är så himla rädd